Jag har i mina tidigare artiklar nämnt att jag håller på att omarbeta mitt första manus. Det är ett rätt rejält arbete och ibland bävar jag inför uppgiften. Speciellt eftersom det innebär att jag måste döda mina älsklingar.
Kill your darlings
Det första jag gjorde i omarbetningen var att ta bort ett perspektiv helt och hållet (en berättarröst). Det innebar halva boken. Puts väck!
Självklart är inte texten helt borta, jag har texten sparad i ett annat dokument, men det var oerhört läskigt att göra verklighet av tanken. Men redan när det var gjort visste jag att jag var på rätt väg. Kill your darlings heter det ju, och visst var just det perspektivet min darling. För det var Elisabeths perspektiv som fick stryka på foten.
Hur började allt?
Det leder mig till att berätta om just Elisabeth. När jag våren 2005 fick idén till mitt första manus (läs om hur det gick till här) och upptäckte min karaktär Elisabeth, började jag omedelbart skriva scenen jag sett framför mig i något som kan liknas vid en feber. Febrilt och känslofyllt, utan plan och utan mål. Jag skrev scenen jag sett framför mig, sedan den föregående scenen och sen … Sen då? Det blev trettio sidor totalt. That’s it!
Skickade texten till det som skulle bli min framtida testläsare, och hon sa att hon älskade det. Hon ville veta mer om Elisabeth. Uppmuntrad av orden började jag, utan att egentligen veta vad jag höll på med, att sammanfatta hela historien. Skrev korta stolpar på totalt tio sidor. Jag gjorde alltså min första synopsis utan att veta om det.
Men inspirationen var borta
Istället började jag göra research. Grottade ner mig i Stockholms historia år 1905. Dess byggnader, kläder, organisationer och affärer. Landsföreningen för politisk kvinnlig rösträtt – LKPR och affären Svenska hem blev en del av min research.
Men inspirationen var och förblev borta. Åren gick. Men sommaren 2012 hjälpte jag min testläsare när hon drev en bilracingserie. Jag följde med för att agera assistent och sällskap ute på resande fot runt om i Sverige, men timmarna när jag inte hade något att göra blev många. Av gammal vana bar jag omkring på en skrivbok och penna i min ryggsäck, och plötsligt fann jag mig sitta och skriva vidare på historien.
Julen 2013 när Fröken Frimans krig visades på SVT, deppade jag för ett ögonblick ihop. Landsföreningen för kvinnlig politisk rösträtt (LKPR) och affären Svenska Hem var huvudtemat i tv-serien, och det kändes som om jag hade missat min chans. Nu skulle förlagen tro att jag härmade serien.
Refuseringarna
Jag skrev hur som helst färdigt manuset sommaren 2015 och skickade det till fjorton förlag. Elva mail med standardrefuseringar fick mig att deppa ihop totalt. Ett mail jag fick var bara ett besked om att ett av förlagen var uppköpt av ett annat. Ett annat svar väntar jag på fortfarande, det har snart gått ett och ett halvt år, trots att förlaget lovade svar inom två månader. Jag tror inte att jag kommer att få svar från dem … Vad tror ni?
Men Piratförlaget hade mitt manus uppe i manusgruppen och sedan iväg till extern lektör. Refusering efter det. Men lektören skrev i sitt utlåtande att hon tyckte om min huvudkaraktär Lukas, nämnde inte Elisabeth. Det var det som gjorde att jag insåg att Elisabeths perspektiv måste bort. Hon kommer att vara med som en karaktär, men det är inte hennes historia jag kommer att berätta.
Omskrivning av manuset
Så det jag gjort nu är att göra en ny brainstorm och mindmapande (se hur man gör det här). Det jag gör är att sätta mitt offer i mitten, sedan jobbar jag ut från det med egna ringar. De här stolparna har jag i min mindmap nu:
- Motiv
- Vem är mördaren
- Andra misstänkta
- Andra karaktärer
- Offer och dennes egenskaper
- Ledtrådar
- Red herrings
- Berättelsens tema
- Berättarperspektiv
Jag ägnade det här en del tid tillsammans med att skriva en helt ny synopsis. Om hur jag skriver synopsis finns att läsa här. Arbetet har gett resultat och jag har för några dagar sedan påbörjat omskrivningen.
Emellanåt känns det så oerhört tungt att gå tillbaka till mitt första manus, när allt jag vill göra är att skriva nytt. Men det är väl just det här som är att vara författare? I alla fall om man ska tro Bodil Malmsten. Hon skrev i sin bok ”Så gör jag” att talang är att inte ge sig, att stå ut, att hålla på. Och det är det jag gör just nu.
Carola Segerlund – Författare 
2016-12-19 at 07:54
Vilket intressant inlägg! Och grattis till att ha nått lektör hos Piratförlaget 👍🏻 Allt som inte är standardrefuseringar är ett steg framåt.
Jag har skrivit fyra manus de senaste 20 åren och skickat in till cirka tio förlag varje gång, oavsett svar har jag släppt och skrivit nytt. Anledningen har varit mitt resonemang att jag oundvikligen blir bättre för varje manus som går och att jag inte har någon brådska att bli utgiven, det viktiga är att jag är bra nog och lär mig producera.
Men det senaste året har jag faktiskt tänkt om – tack och lov – och skiftat fokus från nytt till redigering. Först tänkte jag bara redigera om mitt senast inskickade manus, men det slutade med en ordentlig omskrivning, som snart är klar. Sedan ska jag redigera satan, om du ursäktar uttrycket.
Jag tror inställningen måste balansera, man kan inte låsa fast sig vid ett manus och tröska på med det år efter år, för vad händer ifall det blir utgivet till slut? Då förväntar sig förlaget bok två relativt omgående och hur väl utrustad är man då att leverera en sådan? Kanske är det därför så få debutanter klarar av att leverera en andra bok. Om man däremot gör som jag gjort och ständigt skriver nytt så minskar man nog sina chanser att bli utgiven alls, eftersom förmågan att redigera faktiskt är en väldigt viktig del, så en balansgång tror jag på.
Tycker din förmåga att ta kritik från Piratförlaget och konstruktivt använda den bådar gott för dig, hoppas du skickar till dem igen så de får se din förmåga att förvalta feedback 👍🏻
2016-12-19 at 10:20
Tack för snälla ord 🙂
Vilken bra utveckling du verkar ha haft. Först att ha tränat upp förmågan att producera nytt och nu även insett styrkan i att orka redigera och redigera om. Jag håller med dig, balansen mellan att kunna skriva nytt och orka redigera redan skrivet är nog nyckeln.
Jag läste en intervju med någon utgiven debutant att det krävdes tre hela omskrivningar innan manuset blev utgivet. Agnes Hellström berättar i något av Författarpoddens avsnitt, att hon gjorde två omskrivningar (i samarbete med sin förläggare) av sitt debutmanus innan det slutligen blev antaget. Alltså var det version tre som blev grunden innan hon PÅBÖRJADE redigeringen. Det är sådana intervjuer som fått mig att inse att ibland räcker inte vanlig redigering, utan riktigt drastiska åtgärder.
2016-12-19 at 10:43
Ja, men precis! Det gäller att vara beredd att ompröva allt, verkligen ALLT, både inför omskickning och om ett förlag visar intresse.
Kom att tänka på en händelse Kim Kimselius skrev om någonstans, som handlade om hur det gick till när hon startade eget förlag. Kortfattat var det en ny förläggare som tog över henne på förlaget hon låg på och den personen hade redigeringsidéer som gick stick i stäv med Kims egna. Hon valde då att bryta samarbetet (också en historia i sig) och det gick ju som bekant bra för henne ändå. Så kan det ju också se ut, att man inte alls kommer överens med just den förläggaren, det betyder ju inte att det man skrivit är skit.
Och grejen är ju dessutom att om ett förlag ber om omskrivningar före kontrakt skrivs, så kan det ju sluta med att man ändå inte har ett kontrakt i slutänden. Det har ju hänt fler än en hoppfull. Så det gäller nog att vara rustad med tjockt skinn för att kunna hantera alla möjliga situationer.
2016-12-29 at 14:06
Jag har gjort en liknande resa. I juni bestämde jag mig för att skriva ner en berättelse som jag påbörjade under 2014/2015. Och den här gången skulle jag faktiskt slutföra det! Jag började först med att redigera det lilla jag hade (ca 5 000 ord) för att sedan skriva på. Någon slags plan fanns i och med ett grovt synopsis och jag plöjde olika skrivböcker. I början av augusti tog det helstopp. Jag gillade inte alls min huvudperson Cornelia och eftersom berättelsen utspelade sig två olika tider (1840-talet och nutid) hade jag svårt att få ihop de två berättelserna. Det kändes verkligen som att jag försökte få ihop två böcker till en.
I augusti slopade jag alltså i stort sett hela idén och allt jag skrivit. Kvar fanns nutidsperspektivet, att det skulle vara en romantisk berättelse och händelserna skulle kretsa kring köpet av en herrgård i Uppland. Nu precis innan jul är råmanuset på lite mer än 70 000 ord klart.
Så absolut, när det verkligen inte fungerar är det bästa att ta ett kliv tillbaka och svinga yxan. Även om mitt manus är långt ifrån klart så har jag i alla fall grunden. Nu återstår bara ett antal redigeringsvändor 😉
2016-12-29 at 18:50
Att svinga yxan kräver mod – bra gjort! Och se vad det tog dig 🙂 Ett färdigt råmanus är inte fy skäms. Att skriva ett färdigt manus är inte alla som orkar, och nu har du gjort det. Visst är känslan härlig när man känner att man lyckats? Oavsett vad som händer med manuset, gjorde man något som många drömmer om.
Mitt tips är att låta manuset vila nu, helst en månad för då ser man det med nya ögon. Ser vad som inte fungerar och även luckor. Skriv på något nytt undertiden 😉