Jag har genom åren varit på palatset flera gånger, det är värt det. Tro mig. Två gånger har jag gått den dramatiserade visningen, en gång var jag och tittade på utställningen om klänningarna från Downton Abbey som turnerade runt världen och två veckor sen gick jag den vanliga visningen, och det var under den som inspirationen kom.

För den som inte varit på palatset finns här en dramatiserad introduktionsfilm, i den får man se några av rummen och träffa på några av de personer som funnits i verkligheten och som tjänade i hushållet.

Nya idéer till Nattens oönskade fjärilar

Under visningen fick jag höra att grevinnan absolut INTE skulle passera den osynliga barriären mellan herrskapsrummen och tjänstefolkets rum. Det man ser i Downton Abbey när de springer ner i källaren gång efter annan, är långt ifrån hur det var i verkligheten. Och när guiden sa att grevinnan inte installerade ledstänger i trapporna, för att det främjade lättja att gå och hänga på dem, så fick jag en bild i huvudet som jag bara var tvungen att ha med i mitt manus Nattens oönskade fjärilar.

Så som jag skrivit det, hade min karaktär Lina just gått och hängt på ledstången i en trappa när hon blivit sjuk. Detta var tvunget att både tänkas och skrivas om. I och med de nya tankarna, kom även andra idéer. Bland annat kom jag fram till att huset som Lina tjänar i var för litet, några rum var tvungna att läggas till (ett rökrum till exempel som finns på Hallwylska) och tjänsterummen behövde fler utrymmen. Jag hade gjort dem alldeles för få.

Att skriva på manus som är ute på förlagsrunda

För det kan tilläggas att jag INTE kunnat hålla mig borta från mitt manus Nattens oönskade fjärilar, även fast det fortfarande ligger ute på förlagsvända. Det kanske är dumt? Men jag längtade så efter den värld jag skapat, och jag hade så extremt många nya idéer att förverkliga.

Bara det att jag har kommit på NIO helt NYA kapitel till mitt berättarperspektiv Lina, tja, det påverkar ganska mycket. Om manuset mot förmodan skulle antas (den version som ligger ute) så får vi se vad som händer med mina nya idéer. Hoppet om antagning lever, men jag vågar inte tro. I alla fall inte idag när jag skriver det här. Tron går upp och ner, hoppet glöder lika starkt nu som för två och ett halvt år sedan när jag började skriva på allvar.

Bilden

Serveringsrummet bredvid den stora matsalen i Hallwylska palatset. Bilden tagen från Hallwylska museets vägledning, som finns att köpa i museibutiken.