Vilka digitala hjälpmedel har jag i mitt skrivande? Varför använder jag dem istället för vackra skrivböcker? Vad är min senaste upptäckt i Scrivener? Och är verkligen Scrivener billigare att köpa än Word? Och är det verkligen dags att säga hej då till papper helt och hållet? Här är lite av det senaste ur mitt skrivliv.

Våga lämna det analoga

Jag älskar fina skrivböcker och jag älskar svarta pennor med flytande tusch. Men jag har börjat ge vika för den digitala eran fullt ut. Det började med att jag skapade en delad kalender med barnens pappa.

Nästa steg blev att jag började använda programmet Anteckningar i mobilen som ju när kopplat till dator. Jag använder mig främst av det här programmet när jag läser böcker och gör research. Mobilen har jag ständigt bredvid mig, även när jag sitter på ett flygplan och läser en bok. Upp med mobilen och skriv i Anteckningar. Där har jag flera konstanta dokument, bland annat

  • Korr Nattens oönskade fjärilar
  • Korr Mordet i grosshandlarvillan

I dessa dokument skriver jag allt jag kommer på som måste fixas; det där man kommer på när man håller på att somna, som man kommer på när man ser en film, pratar med någon, hör ett samtal eller läser något bra.

Mitt sista steg för att digitalisera mitt skrivliv var inköpet av Scrivener. Jag laddade ner programmet för att testa i trettio dagar, men köpte det efter knappt två veckor.

Scrivener – några argument för inskaffande

Jag vill så väldigt gärna dela med mig av programmet som hjälper mig ofantligt i min skrivvardag. Några talar om Final Draft och nästan alla om Word, men de två programmen är betydligt dyrare än Scrivener. Vid en snabb sökning ser jag att Final Draft kostar 2095 kr, och det billigaste alternativet jag hittar på Word är 865 kr. Scrivener kostar 469 kr. Bara det är ett argument.

Det andra argumentet är att man kan lätt kan göra egna olika sorters dokument när man trycker på ”Compile”. Jag har efter instruktioner på Litterature and Latte som skapat programmet, skapat ett format för vanligt Manus som ska till förlag, E-boksformat för att jag enkelt kan korrläsa i mobilen (man ser nya saker i nytt format) och även Pocketformat. När de inställningarna väl är inställda, kan jag ena sekunden skapa ett pappersmanus, andra sekunden en E-bok. Inställningarna görs EN gång.

Man kan om man vill använda Scrivener som ett vanligt Word-dokument, skriva rakt upp och ner i ett enda textdokument. Den programrädde kan börja så. Men allteftersom kommer även den mest rädda vilja använda de olika delarna som kan underlätta och förenkla skrivprojektet. Jag har skrivit en artikel om 11 snabba Scrivenertips, läs det för att få en första intro.

Jag känner inte helt och hållet till Final Draft, det jag sett är att man arbetar mycket med synopsis i det. Man kan arbeta med synopsis även i Scrivener, jag har skrivit en artikel om det. Man kan välja att arbeta med utseendet som i ett exceldokument (Outliner) eller med kort som typ post-it som antingen är uppradade i ordning, eller så kan man organisera dem som man vill (Coarkboard).

Scrivener – Att dela upp sitt manus i kapitel och scener

Sedan att jag skrev ovan länkade artikel, har jag gått än djupare ner i programmet. Det hjälper mig dels i skrivandet, jag har bra koll och det hjälper mig även när jag ska sammanfoga allt i ett dokument. Här nedan är fyra bilder på fyra nivåer i mitt manus Nattens oönskade fjärilar som jag som sagt börjat skriva på igen, trots att det ligger ute på förlagsvända. Oklokt? Kanske, men jag kunde inte hålla mig när idéerna svämmade över.

Datum för min info
Kapitel
Datum i texten
Scener
  1. Draft är den övergripande dokumentet. Man kan lägga in bara ett enda textdokument och skriva rakt upp och ner, precis som i ett Word-dokument. Här har jag valt att dela upp hela manuset i en övergripande mappnivå med datum, för att jag ska ha koll på hur många kapitel som utspelar sig per dag. Då jag skriver deckare är just dagarna ganska viktiga, och en dag kan inte vara tre gånger så lång som en annan dag.
  2. Min nästa nivå är Kapitel, vilka jag har gett olika färger beroende på berättarperspektiv. Rosa för ett av mina berättarperspektiv, blått för ett annat och turkost för det sista. De gröna är nya kapitel jag precis skrivit in, som jag vill markera för mig själv. (Se hur man ger dessa färger i den här artikeln). I Compile (där man sammanfogar hela dokumentet till ett) har jag gjort så att mappnamnet, tex ”Kapitel 1”, är det som skrivs in i ett visst typsnitt i dokumentet. Genom det behöver man inte hålla på med extra formatering i själva dokumentet, det gör man vid sidan av.
  3. datum:PlatsNästa nivå är egentligen bara en datumrubrik som även har en platsangivelse, något som ska vara i ett annat typsnitt i mina dokument. Det är det enda som står i det dokumentet.
  4. Den sista nivån är Scener. Varje scen har jag döpt för att jag i sidomenyn lätt kan se varje scen, och det har hjälpt mig att faktiskt inse att vissa scener är onödiga, andra scener saknas. Jag kan också kontrollera att varje scen uppfyller sitt syfte med att driva handlingen framåt och helst av allt har en känsla i början av scenen och en annan i slutet. Allt blir väldigt tydligt när det är uppdelat. När jag för några veckor sedan behövde omorganisera ett av mina manus (läs om varför i den här artikeln) gick det enkelt tack vare det här. Drag och släpp, så hade jag omorganiserat ett dokument på cirka trehundrasidor på ett par timmar.

Många dissar Scrivener, förstår i ärlighetens namn inte riktigt varför, men hur ofta hör man inte frågan från oss aspirerande författare hur man ska kunna organisera sitt skrivande? Ett superlångt word-dokument eller ett dokument för varje kapitel? Här är den saken redan klar.

Är det ett farväl till skrivböckerna?

Nej, men usch nej! Skrivböcker är en del av mig (likaså bra pennor). Jag har svårt att se att jag helt lägger undan dem till förmån för de elektroniska verktygen. Kanske är det bara känslan av att kunna bläddra fysiskt genom det arbete som man gjort, som gör att jag håller kvar i dem yttepyttelite?

Mitt första manus skrev jag helt på känsla – och jag skrev det för hand! Jag skrev ner hela manuset i två svarta tygklädda skrivböcker från Ordning & Reda. Jag drog upp skrivboken och pennan precis överallt. In med klassisk musik i öronen (inledde alltid med filmmusiken från ”Pianot”) för att trycka undan allt ljud, och så skrev jag. På fik och restauranger, på pendeltåget (folk tittade faktiskt ganska nyfiket på mig), på flyget och flygbussen.

Orden som skrevs i skrivböckerna, finns inte längre kvar i manuset. De existerar enbart i skrivböckerna. Allt är nämligen redigerat, ändrat och omskrivet. Men ibland kan jag plocka fram mina kära skrivböcker som ligger i en av min gamla sekretärs smala lådor. Jag läser inte särskilt mycket i dem, snarare känner jag på sidorna. Låter bladen rinna över tummen så att doften av pappret når min näsa (bokromantiker jag vet). Det blir som om jag fysiskt känner det arbete jag lagt ner på skrivandet. DET blir aldrig samma sak när man går all in på digitaliseringen.