En väl genomförd research är enligt mig nyckeln till att göra ett manus trovärdigt. Det kan handla om någon teknikalitet, gestaltning av en karaktärs intressen, lokalkännedom eller kunskap om en verklig händelse som ska användas som bakgrundshistoria. Men observera – det är inte bara historiska romaner som kräver research.

Research för aspirerande författare

Men hur gör man? Det är väl en sak för etablerade författare att kontakta någon för att få svar på frågor, men för oss aspirerande författare då? Hur gör vi? Vad kan vi säga?

”Hej!
Jag vill bli författare och tyvärr vet jag inte om det någonsin kommer bli verklighet. Men vill du ställa upp med din dyrbara tid för att ge mig kunskap om hur ni arbetar med xxx för att det eventuellt kan vara med i en framtida bok?”

Njae, inte helkul …

Intervjuer och internet

Men som alla vet kommer man långt med internet, där kan man hitta det mesta inklusive lästips på det man vill fördjupa sig i. Men ibland kommer man inte runt sina problem med hjälp av internet, ibland behövs en verklig person som svarar på de frågor man har, antingen genom en intervju eller genom frågor i ett mail. Jag har än så länge använt mig av fem intervjupersoner.

  1. En polis som jag känner väl, bland annat för att jag behövde veta hur det ser ut när någon skjutits i huvudet och hur det luktar i det rummet.
  2. Min gamla universitetslärare i historia Niklas Ericsson för att komma vidare i researchen om straffarbete.
  3. Föremålsintendenten på Polismuseet, då jag behövde djupare kunskaper om den detektiva avdelningen vid Stockholmspolisen kring förra sekelskiftet.
  4. Lokalintendenten på Stockholm Stad, då jag behövde ha information om Helgeandsholmen.
  5. Spårvagnsmuseet, då jag ville veta hur spårvagnslinjerna gick i Stockholm och vad det kostade att åka.

De fyra nedersta kontaktade jag per mail, förklarade att jag var aspirerande författare och hoppades att de ändå hade ork och lust att hjälpa mig. Av Niklas, Polismuseet och Stockholms Stad fick jag jättebra hjälp, med grymt långa svar som jag har haft väldigt god användning för. Spårvagnsmuseet var mitt i en flytt så de hade inte tid att hjälpa mig, men hänvisade till en väldigt bra bok där jag fick alla svar jag behövde.

Så trots att jag inte är en etablerad och erkänd författare, fick jag ändå hjälp och det både tjänstvilligt och utförligt. Mer så, än jag från början trodde att jag skulle få.

Research i historiska källor

Snapseed

Jag har på sidan Om mig några länkar längst ner till Stockholmskällan och Digitala Stadsmuseet och där beskriver jag även vad de två källorna kan användas till. Men jag använder mig också av avhandlingar och andra böcker. Se artikeln om hur jag fick idén till Nattens oönskade fjärilar när jag kom att tänka på en avhandling jag läste under min historikerutbildning, eller när jag läste på om pigornas situation för att fördjupa två av mina karaktärers vardag.

Jag har även ägnat en hel del tid på Stockholms Stadsarkiv. Att gräva ner sig i de historiska källorna är något jag rekommenderar alla, även de som inte är historiker och aldrig gjort det förut. De som arbetar på arkiven är vana med ovana besökare och hjälper gärna till. Arkiven innehåller vår gemensamma historia, och den är tillgänglig för oss alla. Utnyttja det! Och det är något alldeles särskilt att sitta med vita handskar och bläddra i rullorna, se namn och öden glimta fram från sidorna. Bilden här bredvid är från ett av mina besök på Stadsarkivet. Just den här rullan skymtar förbi i mitt manus Nattens oönskade fjärilar, en av få gånger mina källor uttryckligen skrivits ut.

Att använda research

När man gjort en grundlig research, är det oerhört frestande att skriva in allt man fått reda på i manuset. Jag låter faktiskt mig själv också göra det i råmanuset, jag är ju så lycklig över kunskapen och vill så gärna dela med mig av den. Men … detta blir ofta bortredigerat ganska snart. När man sedan skalar av researchen på ytan, känns kunskaperna fortfarande under den.

I vissa fall måste självklart researchen skrivas ut. Till exempel att Ringlinjens spårvagn kostar en 10-öring, att det luktar slakt i ett rum med ett ”färskt” självmord, att en drunknad oftast ligger med ryggen uppåt eller att Besiktningsbyrån låg på Trädgårdsgatan.

För mig är researchen lika rolig och viktig som själva skrivandet. Är det månne historikern i mig som gör att jag tycker så? Hur som helst njuter jag av att gräva ner mig i nya ämnen och världar som jag själv inte är hemma i. För hur kan man annars beskriva andra människor? Alla karaktärer i våra manus kan ju inte bara vara ett resultat av ”gräv där du står”, de blir då ganska lika varandra och således rätt så trista.

Exempel på research i nutidsböcker

Jag såg på författaren Gabriella Ullberg Westins Instaflöde (gabriella_uw) en bild på en kvinna med en dobermann. Gabriella tackade kvinnan för hjälpen, för att hon hjälpt henne med researcharbetet om hur det är att ha just en dobermann, hur man spårtränar och annat kring livet med den sortens hund. En av hennes karaktärer hade nämligen precis skaffat en dobermann och Gabriella själv hade inte den erfarenheten.

Jag vet såklart inte hur Gabriella har tänkt att använda researchen, men bilder dök genast upp i mitt huvud. Karaktären blir uppringd på mobilen mitt i en spårträning ute i skogen, det kunde inte komma mer olämpligt. Så snart karaktären blir ledig åker hen ut i naturen med jycken, hur hen måste skynda hem för att hämta hunden från hunddagiset innan de stänger, hur hen efter ett snabbt utfört ärende kommer hem till en söndertuggad soffa.

De som inte skriver historiskt eller deckare, med massa fakta som man kanske inte har koll på, behöver också göra research. Ovanstående är ett ypperligt exempel på hur en sådan kunskap kan fördjupa och levandegöra en karaktär, hur dennes personlighet kommer fram genom personliga intressen.