Sommaren brukar vara tid för auktioner och loppisar och under ett sådant besök hittade jag en kartong med visitkortsporträtt. Jag hade aldrig tänkt på dessa fotografier förut, men det var kärlek vid första ögonkastet. Jag köpte fyra, men återkom redan dagen efter och köpte fem till. Sedan dess kan jag inte sluta köpa dem. Jag har helt enkelt blivit en samlare, något som jag inte trodde om mig själv.

Visitkortsporträtt och kabinettsporträtt

Under 1860-talet kom visitkortsporträtten till Sverige, vilket är ett porträttfotografi av en person som fästes på ett hårdare papper i storleken 6 x 9 cm. Porträtten byttes vänner emellan eller lämnades för att inbjuda till visit. Porträtten är klassiska porträtt, ansikte och övre delen av överkroppen. Inte sällan med blicken bortvänd.

Med tiden utvecklades visitkorten till kabinettsporträtt och föreställer den fotograferade personen i ett sammanhang och i helkropp. De sitter med en bok i handen, vid ett bord, målar vid ett stafli eller bröllopsbilder. Kabinettsporträtten är av samma kvalitet som visitkorten, men är något större, cirka 11 x 14 cm.

Visitkorten som karaktärer

snapseed-2

Det var när jag stod där på loppisen och bläddrade bland fotografierna, som jag såg dem … Jag såg mina karaktärer i mitt nya manus (de nio kvinnorna på bilden högst upp i artikeln). Det var så märkligt, men de låg där i kartongen. Tittade upp på mig.

Det kanske inte är så konstigt, men på något sätt har jag lättare att leva mig in i karaktärerna. Inte nog med att jag ser något av deras personlighet genom bilden, jag ser dem på väggen framför skrivbordet varje dag. De sitter där med sina allvarliga eller drömska ansikten, några ser bort andra ser mig rakt i ögonen. De blir verkliga.

Manuset har fått en titel

Att hitta titel till manus är så svårt! Mitt allra första manus fick en riktigt dålig titel. Nu när jag tänker på titeln i efterhand, förstår jag inte hur jag tänkte. Det finns inget i titeln som gör att jag undrar, eller ens blir sugen på att läsa det. Inget som lockar till läsning, helt klart. När jag påbörjade omskrivning av det, döpte jag om manuset till Julmordet i Klara. Det var bättre, men det här manuset kommer inte att färdigställas. Det var mitt övningsexempel.

Titeln Nattens oönskade fjärilar blev till när jag skrev slutet av råmanuset. Det var i en dialog den kom till mig och det var en av mina huvudkaraktärer som sa titeln. När hon sa den hajade jag till! Varifrån kom den? Den bara fanns där. Och titeln var och är bra!

Mitt andra manus hade först titeln Jaktveckan. Det var självklart, då alla som jagar använder ordet, men också för att handlingen utspelar sig under en jaktvecka. Det är en klassisk pusseldeckare, och titeln berättade inte alls vad manuset handlar om. Jag döpte då om det till Mordet i grosshandlarvillan. Det är en typisk pusseldeckartitel. Och berättar också vad boken handlar om.

Och nu äntligen har jag hittat mitt nya manus titel. Det tog lång tid tycker jag. Jag har haft en arbetstitel så länge, men i fredags skrev jag en mening (också det en dialog). En karaktär sa en mening – PANG – där var titeln! Mitt nya manus heter Inte som oss.
(Tillägg: Också denna titel ändrades när boken skulle ges ut, då inte heller den titeln berättade något om själva handlingen. Den nya titeln blev Dårarnas slott och den gavs ut 2022.)

Vill du titta på visitkortsporträtt?

Porträtten används av släktforskare, och hemsidan Rötter har skapat en databas med cirka 175.000 porträtt. Men för oss författare, är det en guldgruva att hitta våra karaktärer.