När man skriver manus har man nästan alltid ett tema. Beroende på vilken sorts författare man är, så framkommer temat olika tydligt genom processen. När jag skrev mitt första manus var det först i efterhand som jag förstod vad temat var. I Nattens oönskade fjärilar och Mordet i grosshandlarvillan hade jag bestämt temat i förväg, och fick under resans gång ständigt återkomma till det för att få till intrigen rätt.

Även nu när jag skriver Dårarnas slott har jag ett bestämt tema. Men temat är nästan för jobbigt för att jag ska orka absorberas av det.

Tema – mäns våld mot kvinnor

I mina tre första manus, har mäns våld och övergrepp mot kvinnor varit ett ständigt återkommande tema. Det berör mig på så många plan, jag kan inte låta bli att försöka förstå. Troligen blir jag aldrig klar med temat.

Tema – statligt våld

I Nattens oönskade fjärilar tog jag ytterligare ett steg i mitt studium av mäns övergrepp mot kvinnor, när jag djupgrävde i hur staten och myndigheter utför dessa, och det genom att studera hur staten kontrollerade prostituerade kvinnor, och faktiskt höll dem kvar i ”yrket”.

Mina manus utspelar sig kring 1909, och då var staten och myndigheter lika med män. Nu när jag skriver Dårarnas slott återkommer jag än en gång till detta. Men den här gången inte bara mot kvinnor, utan även mot män. Alltså – hur staten begår övergrepp mot sina medborgare.
(Tillägg: Nattens oönskade fjärilar gavs ut 2021, Dårarnas slott 2022 Mordet i grosshandlarvillan kommer att ges ut under 2023.)

I Dårarnas slott kommer karaktärerna, och i förlängningen även läsaren, under en stor del av manuset befinna sig i en otroligt utlämnad situation. Och att skriva dessa partier av manuset smärtar och tar emot. Jag beter mig faktiskt lite som om jag skulle ha skrivkramp. Jag hittar på andra saker att göra istället för att skriva, jag orkar helt enkelt inte att befinna mig där min huvudkaraktär Ida befinner sig just nu.

Varför?

Samtidigt som det tar emot, så är jag otroligt nyfiken på miljön, händelserna och karaktärer som Ida kommer att möta på platsen. Och än mer nyfiken är jag på den inre resa som Ida kommer att genomgå där.

Så varför smärtar det? Varför tar det emot? Jag sitter i min skrivlya och vill se lika absorberad ut som Kerstin Ankers gör på bilden ovan. Men icke …

I ärlighetens namn, är det för att temat nästan känns alltför personligt. Jag vet att jag talar i gåtor, inget är uttalat. Men jag vill hålla på tema och intrig, det förstår ni säkert. Men om manuset kommer att ges ut någon gång, så kommer ni att förstå. Och jag kommer att förklara i bokens efterord varför det är personligt för mig. (Tillägg: Dårarnas slott gavs ut 2022.)

P.S.  – ”Cartomani” på visitkort

cartomani

Som ett P.S. till den förra artikeln om visitkortsfotografier, finns det en artikel på Stockholmskällan som går att laddas ner som pdf. Artikeln baseras på den utställning som Stockholms Stadsmuseeum hade 2009. Det var faktiskt den utställningen som fick mig att bli intresserad av dessa fotografier.

Här finns också en länk till en sökning (”Lundberg Wilhelm”) på Stockholmskällan. Lundberg var en visitkortsfotograf på 1860-talet i Stockholm, hans ateljé låg på Stortorget. Klicka in på den här länken och se vackra bilder på en häftig historisk företeelse!

Bilden högst upp

Källa: Stockholmskällan
Föreställande: Kerstin Ankers arbetar vid sitt skrivbord på Bonniers konstnärliga avdelning (1960)
Bild ID: Fotonummer Fg 8834
Fotograf: Lindgren, Herbert (1919-1987)
Datum: Nedladdad 2017-08-29 kl.11:00.