Att komma av sig i skrivandet är aldrig roligt. Men vad beror det på? Är det för att jag har varit ifrån manuset under några veckor? Eller är det något mer påtagligt? Något som alla vi som skickat manus till förlag, har upplevt?
Tid från skrivandet
Under några veckor har jag varit tvungen att lägga skrivandet åt sidan för att ta hand om dottern. Under förra veckan var det dessutom jakt, den här veckan inskolning på dagis, till helgen ska vi ta hand om slakten. Allt sammantaget har gjort att jag fått lägga skrivandet åt sidan.
Idag hade jag en lucka på några timmar och tänkte ta tillvara på dem. Satte mig i min skrivarlya, tog fram projektet Dårarnas slott i Scrivener. Läste genom sista scenen, och påbörjade att skriva den nya. Men vad hände? Jag har inte ens fått ur mig tusen tecken. Det är väldigt ovanligt för mig.
Vad är felet? Drivet finns inte. Jag känner bara hopplöshet. Varför?
Standardrefus from Hell
Helt ärligt är det inte bara att jag varit borta från texten under en lång tid. Precis innan jag gick på ”mammaledigheten” igen, fick jag en standardrefus från Forum förlag. I början av augusti skickade jag iväg Nattens oönskade fjärilar och Mordet i grosshandlarvillan till några förlag som jag trodde skulle vara intresserade, jag skrev om det i en tidigare artikel. Några av er bloggvänner därute gav mig rådet att skicka till fler förlag. Jag måste sprida riskerna! Sagt och gjort, jag skickade till fler. Bland annat till Forum.
När jag den 1 september fick standardrefusen från dem var det som att få ett knivhugg i hjärtat. Jag vet inte varför den här refusen tog så hårt. De jag fått tidigare har emellanåt känts, men mest har jag kunnat ta det med en klackspark. Det kommer fler chanser.
Men denna tog. Min bloggvän Mari som har bloggen Mitt skrivliv trodde att det berodde på att jag tror på båda de här manusen. Speciellt Nattens oönskade fjärilar som jag faktiskt till och med vågar tro kommer att bli min debutroman. Att då få ett standardnej, tja … Det tar. Det tär. (Tillägg: Nattens oönskade fjärilar blev faktiskt min debutroman i april 2021.)
Till och med nu, nästan tre veckor senare, får jag värk i hjärtat när jag tänker på det.
Hur kommer jag vidare?
Men hur kommer jag vidare? Hur ska jag komma ifrån den här smäleken?
Bit ihop.
Lägg det bakom mig.
Skriv på.
Kör!
Men just nu är det lättare sagt än gjort. Jag tror på mitt projekt Dårarnas slott. Det är en bra story, det är ett väldigt intressant och faktiskt aktuellt tema trots att det utspelar sig för över hundra år sedan, och jag tycker om att jag ska försöka göra det mer till en psykologisk spänningsroman den här gången. En utmaning! Ja, allt är egentligen bra. Men ändå tar det emot …
Bilden högst upp
Källa: Digitala Stadsmuseet
Föreställande: Tegelbacken. En kvinna med paraply (1947-08-07).
Bild ID: SSMSVD027556
Fotograf: Okänd. Svenska Dagbladet.
Datum: Nedladdad 2017-09-19 kl.12:10.
Carola Segerlund – Författare 
2017-09-21 at 06:51
På något vis balanserar vi mellan två världar. Den påhittade där vi förälskar oss i karaktärer och en historia – kärleken är oundviklig om vi ska orka dra projekten i land – och den verkliga där vi i konkurrens med tusentals andra ska sälja in våra älsklingar och få någon annan att falla för dem också. Det är inte helt enkelt och klart som sjutton gör det ont att inte bli vald.
Jag förstår svackan. Hörde förläggaren Svante Weyler prata om de inskickade manusen som om författaren ber ”snälla älska mig” och när förlaget säger nej är det ”nej, vi älskar inte dig”. Klart som fasen att det känns! Att det blir ett ifrågasättande av sig själv, att drivet tillfälligt får sig en knäck. Och så kan det väl få vara? En sorgeperiod, för att sedan hoppa upp på hästen igen.
Standardrefuser kan dessutom bero på så mycket, tänker jag. Inte bara på manusets kvalitet eller ens historien.
Hur komma vidare? Hm … Ge dig tid att sörja lite, tänker jag, det är okej. När den biten är över kommer du oundvikligen att känna lusten igen.
2017-09-21 at 17:37
Sorg… Ta mig tusan, det är ju det jag känner! 😱
Tack för insikten! Den gjorde att jag kunde acceptera känslan. Bara låta den få vara vad den är. Så lösningen är alltså:
Nu: sörja klart
Sen: Kör! 😁👍
2017-09-22 at 06:20
Varsågod, eller vad man nu säger 😀
Precis, var sak har sin tid. Livet är fint på så vis (också), det ser till att man hämtar sig och kommer igen med ännu en värdefull erfarenhet i bagaget som stärker framåt.
Ha en trevlig helg 🙂