Känslan i mitt skrivande har förändrats genom åren. Och det har inte bara att göra med synen på mitt skrivande som sådant. Nej, det är hur det känns att skriva. Vad känner jag när jag sätter mig med texten? I realiteten har faktiskt den känsla jag redan haft i kroppen, sen avspeglat sig i texten när jag satt mig vid tangenterna.

Mitt första manus

Carola Skriver 2012
Det är jag till höger, jag sitter böjd över min skrivbok. Bilderna togs för att läggas upp på Abarth-seriens Facebooksida. Jag har alltså bildbevis på när jag började skriva skönlitterärt.

Första gången jag började skriva ”på riktigt”, var sommaren 2012. Jag hjälpte min vän då hon drev en racingserie. Jag är i ärlighetens namn extremt ointresserad av bilar och racing, men jag följde med för hennes skull. För mig innebar de helgerna ganska mycket dötid och jag var uttråkad. Jag behövde fly, fly till en härligare tillvaro.

Jag hade som vanligt med mig en skrivbok och favoritpennan. En dag öppnade jag en ny sida, såg på raderna och satte efter ett tag pennan mot pappret. De första orden jag skrev var dessa:

carola skriver 2012 bild 2
Jag hjälpte till med vad jag kunde, men mest skrev jag på mitt första manus. Skrivbok och penna i högsta hugg.

Att springa som en småflicka fram över gatan, är så väldigt opassande. I alla fall om någon ser. Men hur blir man av med en sprudlande känsla? Hur får man utlopp för den?

Verkligen inte det bästa jag har skrivit! Men jag är glad att jag har kvar den här skrivboken. Den ligger här i min skrivarlya på hyllan bakom mig. Stycket visar hur mina första tankar gick, men den visar också hur mitt skrivande kommit att utvecklas och bli betydligt mycket bättre.

Men den här känslan som de här första raderna speglar, höll inte i sig. Under sommaren 2012 skrev jag cirka nittio sidor, ända fram till att en av mina bifigurer dog. Jag blev så ledsen när det hände, att jag la undan skrivboken i över två år.

När känslan förvandlades första gången

Hösten 2014 började jag arbeta efter mammaledigheten. Omorganisationen av Polismyndigheten hade redan då börjat visa sitt rätta ansikte, det var en arbetsplats i kaos. Den glada stämningen som funnits när jag gick på mammaledighet, var som bortblåst. Folk var arga, sura och ledsna. Det var i denna veva som jag letade fram min skrivbok och började skriva igen. Det var mitt sätt att överleva den vintern.

Men jag hade inte längre en sprudlande känsla i texten, då jag i grunden var så väldigt ledsen. Jag satt på pendeltåget totalt två timmar per dag till och från arbetet, och jag satt med musik i öronen och skrivboken i famnen. Jag inledde alltid mina skrivpass på tåget med att lyssna på main theme från filmen Pianot:

Den gjorde att jag kom in i rätt känsla. Och det här stycket speglar den känsla som mitt första manus består av. Ensamhet, isolation, övergrepp blandat med stark kärlek och passion. Den visar den känsla jag hade inom mig hösten och vintern 2014. Jag skrev på mitt första manus mellan oktober 2014 och juni 2015.

Känsla i förvandling

Sedan hösten 2015 när jag började skriva på manuset Nattens oönskade fjärilar har mitt skrivande gått från känsla och inspiration, till att jag skriver målmedvetet men med stor lust. Jag skriver inte idag för att bearbeta mina egna känslor och upplevelser som jag gjorde i början. Idag skriver jag för att jag vill berätta en historia och utforska ett tema, och därmed är inte känslan inom mig själv lika viktig.

Det låter kanske kallhamrat? Skriver jag inte längre med känsla? Jo, det är klart jag gör. Men mitt ”jag” är inte lika framträdande i texten. Man kan faktiskt sätta ett likamedtecken mellan huvudpersonen i mitt första manus och mig själv. Så är det inte längre. Ida Renström som är min ena huvudkaraktär har några av mina egenskaper, hennes energi och nyfikenhet. Men hon är framåt och extrovert, något jag inte är. Min andra huvudkaraktär Lukas Ljunghed, delar däremot många av mina egenskaper, men är inte heller en direkt kopia av mig. Men han har Aspergers syndrom, precis som jag, något som faktiskt märks i hans sätt att prata.

Men för att idag få fram en viss känsla i texten, tar jag hjälp av musiken.

Under tiden jag skrivit mina senaste tre manus Nattens oönskade fjärilar, Mordet i grosshandlarvillan och Dårarnas slott har jag inte haft en enskild låt som speglar hela manuset, men jag har en spellista på Spoify med filmmusik som jag lyssnar på när jag skriver. Filmmusik är oftast nyskriven klassisk musik, och är till för att förstärka känslan i filmen.

Jag tänkte här dela med mig av några av de stycken som jag lyssnar på, och som kan inbringa en känsla i skrivandet.

Musiktips

Slutscenen i filmen Inception är stark. Väldigt stark. Det här stycket får fram den känslan.

Da Vinci koden har också musik som ger en tydlig känsla. Framförallt det här stycket (om man sett filmen). Det är när Robert Langdon löser pusslet och hittar var Maria Magdalena ligger, då han knäböjer vid hennes grav som tempelriddarna gjort före honom. När jag tänker på den scenen får jag gåshud, och genom att lyssna på musiken kan jag försöka överföra den känslan till min text.

The Eagels från Lord of the Rings har en slutgiltighet i sig, men samtidigt en lätthet som är blandat med sorg.

Bilden högst upp

Källa: Digitala Stadsmuseet
Föreställande: Sångsextettens framträdande på Blanchs café. 1894.
Bild ID: graark_10017903
Datum: Nedladdad 2017-10 kl.10:54