Råmanuset av Dårarnas slott är snart färdigskrivet. Det är några få kapitel kvar, slutscenen och klimax inräknat. Men vad händer då? Jo. Tron på mitt manus försvann. Det är puts väck! Vem skulle vilja läsa den här skiten? (Tillägg: Dårarnas slott gavs ut 2022.)
Att tvivla
Tanken är bekant. Den brukar komma till mig i det här skedet av manusskrivandet (råmanus). Det är som om jag kommer till en punkt då jag tycker att hela historien är trist. Meningslös. Rent av skitdålig!
Men samtidigt vet jag att jag börjar närma mig redigeringsfasen. Det är i slutändan då manuset verkligen blir ett manus. Råmanus är i slutändan bara just ett råmanus, det måste jag komma ihåg. Ett råmanus är bara grunden. Betongplattan, stommen, tak, fasad samt fönster och dörrar. Redigeringen gör rummen. Det är ytskick, inredning och piffet, det som skapar känslan.
Jag vet allt det här, men ändå … Ändå är det svårt att jobba mig igenom det just nu.
Att vilja gå vidare till nästa
Det här har gjort att jag lyssnat mer på ljudböcker än jag brukar. Jag har avverkat nio böcker på en månad, för mig är det ganska mycket. Jag tror jag har behövt input, mer än jag kunnat åstadkomma output så att säga. Men inte nog med det. I lördagskväll kom en ny idé, en ny manusidé vill säga, till mig. Och jag kan inte släppa den.
För fem månader sedan upplevde jag exakt samma sak. Det var när jag höll på med redigeringen av Mordet i grosshandlarvillan. Då blev jag tvungen att lägga redigeringen åt sidan för att få ur mig idén. Idén var Dårarnas slott, det som jag nu håller på att skriva på och som jag just i detta nu undrar vad tusan jag håller på med. Idén den här gången är inte en historisk deckare (jag har ännu inget arbetsnamn på projektet) utan en vanlig historisk roman.
Frågan är:
Kommer jag på nya idéer när jag är i en dipp i det projekt jag för närvarande arbetar med? Är det mitt sätt att fly tvivlen?
Jag vet att jag i slutändan kommer att slutföra Dårarnas slott, det är bara sån jag är. Men ändå. Kommer idéerna när det är tungt? Är det kanske flyktinstinkten som tar över?
Bilden högst upp
Källa: Digitala Stadsmuseet
Föreställande: Rivningsarbete vid Sergelgatan 12. Vy fån Konserthusets tak mot 4 tr. vid hörnet av Oxtorgsgatan och Sergelgatan t.h. Här ligger nu första höghuset vid Segelgatan 22 i kv. Beridarebanan. (1953)
Fotograf: Lennart af Peterssens
Bild ID: SSMF063844
Datum: Nedladdad 2017-10-30 kl.10:15
Carola Segerlund – Författare 
2017-10-30 at 11:15
Mina idéer brukar också dyka upp när jag tvivlar eller tröttnar på det jag håller på med för stunden. Det gäller i alla lägen. Inreder jag ett rum och fastnar så börjar jag genast tänka på nästa heminredningsprojekt. Jobbar jag med en text i mitt arbete och tröttnar så har jag förhoppningsvis någon annan arbetsuppgift att ägna mig åt resten av dagen för att få tillbaka lite glöd och ork. Det är både en superkraft och en förbannelse tänker jag, för det krävs disciplin för att ändå slutföra det där man är mitt uppe i och som nu känns skittråkigt/dåligt/svårt! Men himla bra på många sätt, för det gör ju att man aldrig får slut på idéer. Vilket också kan vara en belastning i och för sig… 🙂 Å ena sidan, å andra sidan – som vanligt!
2017-10-30 at 11:22
Men vad skööööönt att höra! Då ÄR jag inte ensam. Tack för det 🙂
Då kanske det inte bara är en brist, precis som du säger. Det kan vara en styrka, en tillgång. Att faktiskt ha många idéer i sig.
Grejen är den, efter att jag skrivit och publicerat det här inlägget, satte jag mig med texten. Och så tänkte jag så som Kristina Ohlsson sa i intervjun med Ninni Schulman och Caroline Eriksson i podden ”Skriv en bestseller…”. I den sa hon att hon inte lider av skrivkramp, ”Texten ska fucking bara jävla ut!” Så tänkte jag nu, och vips skrev jag 4000 tecken på en halvtimme.
Ibland kanske man bara behöver lufta sina tvivel, för att de ska släppa taget om ens hjärta. Och först då kan kanske hjärnan ta vid? Kanske. Kanske inte.
Å ena sidan, å andra sidan. Precis som du säger 🙂
2017-10-30 at 11:25
Jamen bra tips, att texten bara ska ut. Fick samma powerkänsla i mig när jag läste det som på mina förlossningar – ”ungen ska bara ut!”. Ska försöka ta med mig den känslan in i nästa skrivpass ikväll!
2017-10-30 at 14:13
Jajamensan, nog dyker de där fräscha, orörda idéerna upp när pågående manus tar emot som mest. Längtar själv efter att fly mitt råmanus. Är i stort sett i samma situation som du, fast råmanuset faktiskt är helt ”färdigt” sedan några dagar tillbaka. Det är så in i helvete tungt att ta itu med den där redigeringen som är tänkt att göra den oläsliga röran inte bara läsbar, utan även läsvärd.
2017-10-31 at 10:16
Det är så härligt att höra att andra människor är i samma märkliga situation som en själv. För visst har vi valt en udda livsstil? Jag känner ingen annan IRL som valt att göra det här som du, jag och flera andra ute i bloggosfären har gjort.
Så du är färdig med råmanus? Spännande! Och jag förstår din känsla, den är mig obehagligt bekant. Men oj så bra det blir när man väl sätter igång. Att våga stryka, se vad som saknas och lägga till cliffhangers och extra pulshöjare. Det lyckas jag ALDRIG skriva i råmanus. Kanske därför texten känns så platt under råmanusstatiet? Det är bara en berättelse, från A till Ö, utan krumsprång och oväntade vändningar. Kämpa på! 🙂