När ett mail fungerar som defibrillator i återupplivningsförsöket av författardrömmen. Och när skrivglädjen återkom inom mig, och det starkt! Men också om att en skrivpaus, kan ses som en skrivteknik.

Bland mina senaste artiklar, som faktiskt är så långt tillbaka i tiden som september 2017, skrev jag att jag hade tappat kraften i författardrömmen. Att bli refuserad gång på gång, trots att jag trodde på manusen, tog till slut knäcken på mig. På skrivardrömmen.

Den stora boven var standardrefuseringarna

Refuseringarna som kommer i form av standardsvar, är nog det mest fruktansvärda sättet man kan bli refuserad på. För då vet man, att de inte läst särskilt långt. Det är samma känsla som om man har börjat berätta en historia på en middag, och plötsligt blir avbruten mitt i berättelsen av någon annan, som börjar prata om något helt annat. En härskartekning som gör att man förlorar ansiktet, som slår undan benen under en.

I slutet av november 2020 återupplivades dock min författardröm. Precis som ett hjärta kan börja slå efter att ha fått en stöt av en hjärtstartare, så skedde det nu med min dröm. Defibrillatorn var i form av ett mail. Det har varit en hel del mailade fram och tillbaka sedan dess, med resultatet att jag nyredigerat Nattens oönskade fjärilar samt Dårarnas slott. Är inne på redigeringen av Mordet i grosshandlarvillan nu. Men inget är klart, förrän det är klart, men jag kan i alla fall säga att det rör på sig. Om allt går i lås, lovar jag att berätta vilken sjuk upplevelse det här har varit.

HLR i författardrömmen

Men återupplivningsförsöket fungerande, oavsett om allt går i lås eller inte. Det blev i sig en riktig vitaminboost – rakt in i skrivandet. Det gjorde att jag hittade tillbaka till den där känslan som jag hade i så många år. Att skrivandet ger energi. Inte tvärt om.

En välbehövlig paus

Om skrivandet har blivit en energitjuv – då är det dags att ta en paus. Och en paus behöver verkligen inte vara dåligt. Det vet jag nu.

När det nu hade gått flera år sedan jag senast läste igenom alla tre manus från start till mål, märkte jag saker som inte höll ihop. En person betedde sig inte alls som han gör i de andra kapitlen, en sjukdom var plötsligt en annan sjukdom och dylika upptäckter. När man har läst och läst och läst sitt manus, blir man till slut blind. Det enda man till slut ser, är stavfelen. Inte de stora dragen.

Man kan faktiskt se en paus i skrivandet som en skrivteknik. Utan min långa paus, hade jag inte sett på manuset med nya ögon. Jag hade inte sett där de haltar. Men jag hade heller inte sett hur bra manusen är. När jag insåg det, blev jag näst intill överlycklig. Jag älskar manusen! Älskar mina två huvudkaraktärer och miljöerna.

Pausen tillsammans med mailet blev som om skrivglädjen och skrivardrömmen vårdades tillbaka till livet.

BILDEN HÖGST UPP:

Föreställande: Emilia Lucia Gustafsson i en sjukhussäng tillsammans med två uniformerade sjuksystrar. Bilden har sagts vara arrangerad och visa tre arbetskamrater under en period då Emilia Gustafsson arbetade på Sabbatsbergs sjukhus. Hon var dock sjuk i TBC under en period.
Fotograf: Okänd
Bild nr: Fa 28444
Nedladdad: 2021-01-15 kl.07:20
Källa: Digitala stadsmuseet