Innan byggbranschen blev mekaniserad, innan maskinerna tog över de tyngsta bördorna, var bygget helt och hållet beroende av kroppsarbete. Ett kroppsarbete som tärde hårt på de människor som valde, eller snarare var tvungna, att arbeta på bygge.

Tegelbärare längst bak, mursmäckorna längst fram. Källa: graark_10051949

Precis som det alltid varit, fanns en hierarki inom byggnadskåren. Muraren var byggets överklassare, den som var konstnären och den utbildade. Den som skulle passas upp och krusas. Men majoriteten av byggnadsarbetarna, var just arbetare. Bland annat tegelbärare och mursmäckor, vilka tillhörde grovarbetarna.

(I min bok Dårarnas slott pratar Lukas med en tegelbärare)

Knippan om tolv stenar. Källa: graark_10051966

Tegelbärarna

Arbetsvillkor

Tegelbärare var alltid män. De bar tolv tegelstenar i stöten, vilka vägde sammanlagt cirka 60 kg. De kunde staplas på två olika sätt. Dels i två staplar, sex stenar i vardera, eller på höjden (se bilden). Sen slog tegelbäraren ett lasso kring stenarna. När de väl fått tag om ”knippan”, hävde de upp den på ryggen. Det gick inte an att lunka som en lantis, utan de fick näst intill springa över utlagda träspångar, utvändiga rangliga byggstegar och landgångar. Upp och ner i tolv timmar, och det med knappt några raster.

Kläderna
Hatten = femman. Säcken = mattan
Källa: Stad i bild av Per Anders Fogelström

Tegelbärarna kunde kännas igen på stan, då de klädde sig på ett visst sätt. För att skydda axlar och rygg mot de hårda tegelstenarna, hade de en säck kring axlarna som gick en bit ner på ryggen, den så kallade ”mattan”. Ett kännetecken var också hur de bar sina hattar (alla bar hattar på den tiden), och den kallades för ”femman”.

Sjukdomar

Arbetsdagarna var som sagt tolv timmar långa, och tegelbärarna dog ofta unga. Anledningen var dock inte av det hårda arbetet som slitit ut deras kroppar i förtid, utan av två andra anledningar. Alkoholism och stenlunga (även kallad dammlunga) som de fick av allt tegeldamm de andades in. Stenlunga innebär att lungorna blir förhårdnade, vilket gör dem mer mottagliga för andra sjukdomar. Bland annat en ökad risk att utveckla lungcancer, men även att latent lungsot (tuberkulos) kan bli en aktiv sådan.

Lungsoten var utbredd. Om man bara ser till Stockholms befolkning kring förra sekelskiftet, dog var tionde stockholmare av just lungsot. Och dessa var inte överrepresenterade i de övre samhällsskikten, även fast också de drabbades. Men de flesta offer för denna fruktansvärda sjukdom, var från arbetarklassen.

Mursmäckorna

Mursmäckorna var alltid kvinnor. Dels av tradition, men troligen också för att det arbetet var sämst betalt.

Arbetsriskerna var många. Källa: graark_10051948
Arbetet

Murbruket blandades till i laven, och mursmäckornas arbetsuppgift var att transportera murbruket upp till muraren. Bruket hälldes upp i två ämbar, som de sen bar med ett ok över axlarna. Denna börda vägde cirka 60 kg, så uppenbarligen handlade arbetsuppdelningen inte om fysisk styrka.

Mursmäckorna arbetade i lag. Varje lag bar vissa bestämda sträckor. Den första sträckan var från laven till den första våningen. Där krokade de av de fyllda ämbaren, och tog de två tomma som stod och väntade på att fyllas. Det andra laget tog upp de fyllda ämbaren till nästa våning, och så vidare. Det sista laget ansågs ha den sämsta uppgiften. De tog nämligen upp bruket den sista våningen, och sen fram till muraren där de hällde i bruket i murarnas baljor. Bruket skvätte och frätte sönder händerna.

Tegelbärarna och mursmäckorna fick använda utvändiga rangliga byggstegar utan säkerhetsanordningar.
Källa: graark_10051968

Också mursmäckorna arbetade i tolv timmar om dagen, upp och ner, snabba puckar, och de fick också ta samma riskfyllda väg upp till muraren på utvändiga rangliga byggstegar och landgångar. De fick dessutom motta en hel del spott och spe från de andra yrkesgrupperna på bygget.

Social ställning

Anledningen till den dåliga attityden gentemot mursmäckorna, var på grund av deras låga status. De var outbildade och fattiga, och då arbetet var säsongsarbete från april till oktober, var de ofta arbetslösa under långa perioder. Om de hade tur kunde de få vinterarbete vid rivningar, då de fick knacka loss gammalt murbruk från tegelstenar som kunde och skulle återanvändas.

Man ansåg dem dessutom vara osedliga, som man på den tiden såg på alla lågavlönade kvinnoyrken. Också pigor hade denna påklistrade fördom. Jag har tidigare skrivit en artikel om pigorna och om deras arbetssituation.

Källor

Bilderna är i huvudsak tagna från Stockholms Digitala stadsmuseum

Alla bilder har länk till källan.