Då var det överenskommet med förlaget, att uppföljaren till Nattens oönskade fjärilar kommer att ges ut under hösten. Så roligt och jag känner mig hedrad att de tror på mig och mina böcker. Dårarnas slott kommer också att ges ut som ljudbok och e-bok.
Senast jag fick ett mail från min förläggare, var 2 oktober 2017. Tre år senare fick jag hux flux ett nytt mail från honom. Hur tusan kom han ihåg mig och mitt manus?
Att komma av sig i skrivandet är aldrig roligt. Men vad beror det på? Är det så enkelt som att jag fick något, som alla aspirerande författare får utstå?
Jag har svårt att göra något halvdant. Antingen så gör jag något, eller så skiter jag i det. Det gäller egentligen allt jag företar mig. Just nu är det i stort sett inget skrivande alls, bara research … Och en väldans massa trädgårdsarbete.
Känslan av att drabbas av en ny manusidé är som att bli som förälskad. Jag kan inte tänka på mycket annat. Jag vill bara umgås med idén, finnas i den, vara med den, ständigt tänka på den och isolera mig från resten av världen.
Att skriva om ett manus som ligger ute hos förlag, och om att jag börjat redigera om "Mordet i grosshandlarvillan".
Om pigorna som fungerade som Sveriges slavar. Om Sveriges första wallraffande journalist Ester Blenda Nordström. Om boken "En piga bland pigor", och om att jobbstress inte är något modernt påfund.
Vilka digitala hjälpmedel har jag i mitt skrivande? Vad är min senaste upptäckt i Scrivener? Och är verkligen Scrivener billigare att köpa än Word?
Om hur mitt besök på Hallwylska palatset fick mig att börja skriva om "Nattens oönskade fjärilar", trots att det fortfarande ligger ute på förlagsvända. Hur och varför?
Carola Segerlund – Författare 